Patrick Makau satte i helgen nytt världsrekord under Berlins maraton. Han putsade Haile Gebreselassies 3 år gamla rekord (satt på samma bana) med 21 sekunder när han sprang över mållinjen efter 2:03:38. Häpnadsväckande snabbt, och när man hämtat sig från det faktum att dom här killarna springer 400m på ungefär 1:10, om och om igen i strax mer än 2 timmar, kan man börja titta på hur olika strategier för rekordsättande kan se ut. Faktum är att just Makaus och Gebreselassies rekord är riktigt bra exempel på två helt skiljda strategier.
Grafen nedan jämför de båda löpfantomernas 5km splittar – den gröna är Makau och den röda är Gebreselassie – för deras respektive rekordlopp (Makaus 2011 och Gebreselassies 2008). Under varje markör står den kumulativa tidsskillnaden dem emellan, i sekunder. Längst upp står tiderna för varje split/löpare, med skillnaden dem emellan utritad under.
Makaus rekord är ett tydligt rekord som är satt mellan 10 och 35 km, medan Gebreselassies rekord främst grundlades under hans sista 20 km. Han springer snabbare och snabbare varje split efter 25 km, och avslutar med sträckans snabbaste 5km. Makau åandrasidan ser till att sätta sig i en bra position (i förhållande till rekordet) fram tills halvvägs, följer upp med ett ryck mellan 25 och 30km för att sedan försöka hålla i (inte tappa för mycket) tills slutet. Hans sista 5km står för ett dramatiskt tapp i tempo, och han ligger sannolikt ganska nära kollaps, men håller ihop och klarar av att sätta nytt rekord trots att han på den sträckan springer 30 sekunder långsammare än Gebreselassies lopp.
Två exempel alltså där man å ena sidan kan försöka se hur loppet utvecklar sig, och sen om man har krafter kvar öka när rätt tillfälle dyker upp, och åandrasidan att försöka skaffa sig en ”buffert” i tid gentemot ett rekord, och sedan helt enkelt försöka hålla i denna så gott det går. Man kan se flera för och nackdelar med båda strategierna, men vilken som fungerar bäst kommer nog att anpassas till varje enskild atlet – till exempel kommer ”buffert”-strategin alltsomoftast att leda till att man får dra försöket själv, emedan strategin att öka efter hand antagligen kan ge andra atleter chansen att hänga på så länge som möjligt, och därmed dela bördan med farthållning och fält-dragning. Åandrasidan, kan det nog så ofta vara bra att sätta sig i en position av att vara beredd att offra mycket tidigt, innan man börjar lida för mycket, för att sen vara ”tvungen” att stå ut.
Det här är inte alls något som är specifikt för just distanslöpning, utan är precis lika applicerbart på såväl korta löpningar som andra idrottsgrenar och prestationer. Så vad har ni för strategi? Har ni provat flera olika? Vilken fungerade bäst, och varför tror ni att just den strategin passar just er?
Jag kör helt klart på att gå ut hårt och sen bara försöka stå ut så länge som möjligt. Fungerar ibland, leder till total krasch för tidigt ibland. Det man dock kan vara säker på är att man tagit ut sig.
Ska man bara träna, inte tävla så är det bara att köra. Vid tävling och test så är det bra att ta sig en funderare innan och taktika lite.
Inte så dumt att öva tempohållning också, även om det definitivt är på träning man ska våga ta ut svängarna.
I det vardagliga livet är det ju bra att kunna pacea sig om man jagas av huliganer eller en älg eller nåt.
Jag brukar göra som Jon för det mesta fast när jag sprang milen senast höll jag mig på ett utmanande tempo som jag ändå visste att jag kunde hålla. När jag nådde 7km hade jag bestämt att om jag inte var helt trasig skulle det bli en ökning där. Trots att det inte kändes som det då så blev det faktiskt en tempohöjning också och jag gick i mål (helt utmattad) på 43 minuter så den taktiken funkade bra då iaf 🙂
Jag tror att mitt normala val ”fullt ös medvetslös” oftast är att jag inte orkar fundera ut en riktig strategi 😀
Givetvis om man vet exakt vad man är god för ska tempot vara jämnt om banan är platt (det kan man väl förmoda om två världsrekord satts där) och luftmotståndet litet.
Det fina med HGs strategi, start+mål snabbare än måltempo, mitt långsammare är att om man har missbedömt sin förmåga så har man åtminstone en promenadseger, prispengar och marathongroupisarnas gunst att vänta. Med taktiken gå ut snabbt och öka så är risken enorm att man istället får ligga i fosterställning i en spypöl och gny.
PM ser ut som om han försökte hålla ett jämnt rekordtempo, och sen kände sig lite piggare vid 25 km än han var. Jag misstänker att HG var betydligt piggare vid mållinjen.
Jo, sysslar man med maraton för att få ligga så håller jag med om att Gebreselassies strategi antagligen är rätt väg att gå. Men det är ju inte han som har rekordet. Ligga, rekord, ligga, rekord… Svårt det där?
Jag som alltid trott att det är curls och bänk man ska syssla med om man vill ligga.
Du kan ha rätt, men om en marathonlöpare får ligga så är det han som vann Berlin Marathon och inte han som ligger kvar i sin spypöl strax efter 35 km-markeringen.
Haha jag tror ni underskattar liggandet i den scenen. Läs ”Born to run” (en för övrigt utmärkt bok, om än lite väl romantiserande) där varje tanig, muskelfri, vek, svag – men väl så galet uthållig såklart – ultralöpare beskrivs som sexbomber. Jag råkar ju veta hur dom ser ut på riktigt, så jag gick inte på den enkla finten.
Samtidigt ska man inte utgå från att elitidrottare kör med så mycket strategier. Mitt bästa friidrottsminne var en golden leaguetävling för några år sen då ledaren låg några sek före världsrekordet på 3000m hinder när klocknissen ringer i klockan med två varv kvar. Varken ledaren, någon annan arrangör, Gärderud & co eller nån annan upptäcker fadäsen.
Nu när jag tänker på det – det var ren crossfitnivå på den varvräkningen 🙂
Haha, snopet! 🙂
Ja, det var nog en kille som låg tvåa eller trea som hade koll på varvräkningen som tänkte att han skulle få en lätt seger när ledarpajasen började fira ett varv för tidigt. Men ack så snopna dessa löpare blev när funktionärerna hade börjat plocka bort hindren när de hörde klockan. Golden League, alltså …. inte Jämtlands UDM.
Undrar om nån blev hängd för det där?
Såvitt jag kunde hitta på nätet skedde inga kompensationer gentemot han som borde ha vunnit. Jag gissar att varvräknaren fick andra uppdrag.